Det finns inget ont som inte för nått med sig heter det va?
Hej igen. Underbar vecka när det gäller väder ligger bakom mig just nu. Jag har bränt mig lite lagom mycket, badat lagom mycket spelat beachvolley lagom mycket och därför fått lagom mycket sand bland mina intimare partier och även insett att sommaren är rätt lagom i detta svenska lagomland. Vi har byggt brygga och efter det har b-kombinatonen bada/brygga/bastu överanvänds. Men det är okej. Jag har besökt ön, varit chaufför och en massa andra sommarsaker. Därför hade det inte funnits mycket tid för dator och blogg.
Igår vart det mat hos Joel, Nya Killen, som förövrigt går mot strömmen och använder tistlar iställer för mistlar på julen. Det var trevligt. När jag sedan kom hem, vid typ 3, halv 4 på morgonen tog jag in den glömda posten. I högen hittade jag ett brev addresserat till mig. Från Folksam. Dom har efter drygt åtta månader beslutat att jag är värd 12.720 kronor om året i ett ovisst antal år som plåster på såren för min epilepsi. En glad överraskning och välbehövliga pengar till en annars arbetslös kille. Men ska jag vara ärlig så hade jag lätt, lätt betalat två-tre gånger mer än det för att få slippa skrotet.
Aja, inlägget börjar lida mot sitt slut. Jag saknar Hannah som varit i ett regnit Arvika (och sett Maskinen!!!) men som tur är så kommer nog hon ikväll.
Aja, inlägget tar nog slut här. På återseendet, eller nått.
